Vernissage - Sjuk i huvudet


Hjärntrött, utbränd, orkeslös, utmattad, slut, finito... eller är jag kanske sjuk i huvudet som en kollega skämtsamt titulerade mig? Etiketter hör jag flera. Sjukskriven är jag i alla fall... med diagnosen utmattningssyndrom.

Jag är hemma på heltid, med direktiv att vila - en diffus handlingsplan på obestämd tid. Men dem flesta vill att jag ska tillbaka, snabbt, och det vill jag också. Jag vill tillbaka, och ja, gärna snabbt. Jag vill ju inte vara här, vara udda eller den som inte orkar. Jag har ju alltid orkat. Alltid varit så där stark och är ju så duktig på att hålla många bollar i luften. Det får jag ofta höra, och varje gång någon säger så till mig är det som om jag växer en centimeter.

Ja jag tycker om att vara duktig, och pålitlig. Då trivs jag för då kan jag också garantera att jag är omtyckt. Kanske mest för vad jag presterat och inte för vem jag är, men ändå. Men denna prestationsbaserade bekräftelse är en ohållbar drivkraft i denna effektivitetens tidsperiod vi lever i, för här är arbetsbördan oändlig. Så snart jag klarar av att hantera mina projekt, så adderas ett till. Men jag har lärt mig tackla det rätt bra ändå, genom att liksom bara leva i framtiden. Jag brukar tänka att ”när det där är klart, då kan jag slappna av”. Det ger mig någon sorts konstgjord andning.

Hoho!?

Ja den prestationsbaserade bekräftelse jag åtrår är en drog jag tar när jag inte fullt ut känner mig accepterad för den jag är. Den gör mig till en mer värdefull person, åtminstone ibland, och då för en kort men härlig stund. När andra positivt uppmärksammar det jag gör eller undrar hur jag kan hinna med allt jag hinner med, då växer jag. Likaså när jag får ett riktat tack för att jag hjälper någon annan, då med, en centimeter till…

Jag hade nog kunnat hålla ut längre om jag utöver denna åtrå slutat ställa orealistiska krav på mig själv, slutat med att alltid vara anträffbar, och släppt oron att missa något. Ja min livsstil är inte hållbar, och nu säger det stopp. Jag glömmer saker, tappar sammanhang, stirrar i väggar. Jag är förvirrad och orkeslös, och jag börjar faktiskt själv tro på att det här med att vila inte är en så dum idé.

Jag kan meddela er att det är just detta samlandet av centimetrar kombinerat med allt det andra och lite till som sammantaget gör att min kropp säger stopp. Men det får ändå ses som en enastående framgångssaga, en bedrift att minnas. Jag har ju under väldigt lång tid pressat mig väldigt hårt, inte vikt en millimeter från min kropps vilja till att vila, utan så hårt och idogt att kroppen rent fysiskt stängt av!

Hoho!?

Jag vilar… Tiden går. Jag släpper energitjuvar, personer, uppgifter, allt. Ja, alla livets lärdomar är inte gratis. Och nej jag ska inte tillbaka, det lovar jag mig. Men gärna vidare. Ja jag vill hitta en väg till något nytt, något balanserat.

Men hur?
Jag är inte längre sjuk i huvudet, utan balanserad, och denna utställning ser jag som både ett avslut och ett avstamp i min kamp.

Utställningens syfte är att öka förståelsen för hur utmattningssyndrom kan kännas och ge exempel på tankar som kan hjälpa en att ta sig vidare från utmattningssyndromets dal.

Utställningen bäddas in i instrumental musik skriven utifrån barndomsminnen. Musiken är skriven och inspelad av undertecknad under artistnamnet Willow Catkin. Låtarna är mixade och mastrade av Johan Mills Callin. Musiken kommer släppas digitalt under våren 2019.
Välkommen!


Vernissage – Sjuk i huvudet

En utställning om utmattningssyndrom och att ta sig vidare.

Hur kan känslorna se ut vid utmattningssyndrom, och vilka tankar kan göra en omorientering framgångsrik?

Utställare:
Niclas G Lundgren / Willow Catkin

Datum/Tid:
3 feb - 12:00 - 18:00

Plats:

Kulturfyren, Stockholm

Kategorier



Hjärntrött, utbränd, orkeslös, utmattad, slut, finito... eller är jag kanske sjuk i huvudet som en kollega skämtsamt titulerade mig? Etiketter hör jag flera. Sjukskriven är jag i alla fall... med diagnosen utmattningssyndrom.

Jag är hemma på heltid, med direktiv att vila - en diffus handlingsplan på obestämd tid. Men dem flesta vill att jag ska tillbaka, snabbt, och det vill jag också. Jag vill tillbaka, och ja, gärna snabbt. Jag vill ju inte vara här, vara udda eller den som inte orkar. Jag har ju alltid orkat. Alltid varit så där stark och är ju så duktig på att hålla många bollar i luften. Det får jag ofta höra, och varje gång någon säger så till mig är det som om jag växer en centimeter.

Ja jag tycker om att vara duktig, och pålitlig. Då trivs jag för då kan jag också garantera att jag är omtyckt. Kanske mest för vad jag presterat och inte för vem jag är, men ändå. Men denna prestationsbaserade bekräftelse är en ohållbar drivkraft i denna effektivitetens tidsperiod vi lever i, för här är arbetsbördan oändlig. Så snart jag klarar av att hantera mina projekt, så adderas ett till. Men jag har lärt mig tackla det rätt bra ändå, genom att liksom bara leva i framtiden. Jag brukar tänka att ”när det där är klart, då kan jag slappna av”. Det ger mig någon sorts konstgjord andning.

Hoho!?

Ja den prestationsbaserade bekräftelse jag åtrår är en drog jag tar när jag inte fullt ut känner mig accepterad för den jag är. Den gör mig till en mer värdefull person, åtminstone ibland, och då för en kort men härlig stund. När andra positivt uppmärksammar det jag gör eller undrar hur jag kan hinna med allt jag hinner med, då växer jag. Likaså när jag får ett riktat tack för att jag hjälper någon annan, då med, en centimeter till…

Jag hade nog kunnat hålla ut längre om jag utöver denna åtrå slutat ställa orealistiska krav på mig själv, slutat med att alltid vara anträffbar, och släppt oron att missa något. Ja min livsstil är inte hållbar, och nu säger det stopp. Jag glömmer saker, tappar sammanhang, stirrar i väggar. Jag är förvirrad och orkeslös, och jag börjar faktiskt själv tro på att det här med att vila inte är en så dum idé.

Jag kan meddela er att det är just detta samlandet av centimetrar kombinerat med allt det andra och lite till som sammantaget gör att min kropp säger stopp. Men det får ändå ses som en enastående framgångssaga, en bedrift att minnas. Jag har ju under väldigt lång tid pressat mig väldigt hårt, inte vikt en millimeter från min kropps vilja till att vila, utan så hårt och idogt att kroppen rent fysiskt stängt av!

Hoho!?

Jag vilar… Tiden går. Jag släpper energitjuvar, personer, uppgifter, allt. Ja, alla livets lärdomar är inte gratis. Och nej jag ska inte tillbaka, det lovar jag mig. Men gärna vidare. Ja jag vill hitta en väg till något nytt, något balanserat.

Men hur?
Jag är inte längre sjuk i huvudet, utan balanserad, och denna utställning ser jag som både ett avslut och ett avstamp i min kamp.

Utställningens syfte är att öka förståelsen för hur utmattningssyndrom kan kännas och ge exempel på tankar som kan hjälpa en att ta sig vidare från utmattningssyndromets dal.

Utställningen bäddas in i instrumental musik skriven utifrån barndomsminnen. Musiken är skriven och inspelad av undertecknad under artistnamnet Willow Catkin. Låtarna är mixade och mastrade av Johan Mills Callin. Musiken kommer släppas digitalt under våren 2019.
Välkommen!